Efter två veckors jobbig och träningshämmande förkylning, då avståndet till affären varit för stort för orken, skiter jag fullständigt i att jag vet nästan allt om näringslära. Kan fortfarande inte masa mig iväg för att få mina pumpafrön och rödsolhatt. Maktlösheten över min egna kropp gör att jag äter sämre än jag gjorde under den tid som jag levde i stallet 24-7. Att jag fortfarande lever är för mig ett mindre mirakel.
Min rädsla för att svimma i centrum av lågt blodsocker/utmattning är överhängade, därför törs jag inte ens gå ut med soporna. Tänk skräcken när man ligger där, drömmer att någon nafsar en i örat, vaknar upp och är täckt med råttor som kalasar på ens magra lekamen. Bara av den enkla anledningen borde jag äta upp mig, jag menar hur ofta får stadens råttor färskt kött, de behöver också lite lyx i tillvaron.
Två apelsiner kvar (Tack Åsa!) på bänken har jag, de blir tillsammans med lite gröt, blåbärssylt och granatäpple morgondagens frukost, därefter ska det bära av till affären. Känner att jag behöver förbreda mig mentalt iför denna utmaning och om jag skulle svimma så är i alla fall antalet ljusa timmar fler för någon att upptäcka mig. (Bara personen inte går iväg med till Röda Korsets klädinsammling, för jag tänker pälsa på mig ordentligt). Så heja mig!
 |  |
0 kommentarer:
Skicka en kommentar